Jag sträckte mig efter pengar

Avslappnat, trevligt, gott och roligt. Det är det, bara det. Inget annat. Jag tappade bort mig igen, jag stirrade mig blind på det vanliga. Då kommer smällen som ett brev på posten, inte så kul, men tack för det!

Nu känns det bättre. Nu känns det hoppfullt, roligt och inspirerande. Det är sant. Det var en rädsla som skulle bort, släppas och ersätts med en stor dos av mitt riktiga jag, med mitt äkta agerande och uttryck. Det som kommer från hjärtat. Det som det var tänkt. Det gäller alla, men jag kan bara göra det på mitt sätt, precis som du bara kan göra det på ditt. Det är så vackert, det är harmoni. För att prata klartext: det är kärlek.

Jag tjatar om det här endast för att jag är så glömsk. Jag kan för en stund glömma allt det vackra och fastna i det stela och förgångna. Men hej! Det är när jag skriver jag minns, så det är för mig min räddning. Och nu när jag tänker tillbaka så har det alltid varit så.

Jag sträckte mig efter pengar, men förlorade min syn
Jag ville högst på tronen, men föll och sjönk i dyn
Jag trodde på att det var jag, men jag var mer än så
Just i dag i detta nu, kan jag mig själv förstå
Jag kan nu känna inåt, känna med mitt bröst
Det är dit, som jag går, då jag behöver tröst